Fattigvandring

En fattigvandring kan se ut på många sätt. Den gemensamma nämnaren för alla typer av fattigvandringar är att de genomförs för att man är fattig.

I dag, till exempel, så har jag handlat mat i fyra olika matbutiker. När jag berättar detta, så kan man lätt förledas att tro att sortimentet är bristfälligt i de lokala butikerna, men så är inte fallet. En av dem är en stor och välsorterad Ica Maxi och en är en relativt stor Willys. Till det kommer en Ica Nära och en Coop Konsum. Nej, orsaken är en helt annan. För att tänja så lång det bara är möjligt på matpengarna sätter jag mig varje vecka och tittar på nätet på veckans kampanjerbjudanden i respektive butik. Därefter tar jag mig runt till var och en av dem och handlar det som för tillfället är billigt och som jag kan tänkas behöva. Och nej, det räcker inte med en av Icabutikerna, för de har bara delvis samma kampanjerbjudanden. Vissa veckor tillkommer ytterligare en eller två butiker, City Gross och Lidl, men till dem är det lite längre, och då behöver vädret tillåta att jag cyklar.

En god vän frågade en gång om jag låter kampanjerbjudandena styra mitt val av kost? Nej, det gör jag inte, men de påverkar i ganska hög grad vad jag gör för val. Glutenintolerans, lymfom och viktminskning ställer ganska höga krav på min kost, så vissa saker behöver jag köpa ändå, även om det inte är kampanj.

En annan typ av fattigvandring som jag gör ganska ofta går till Eriksdal. Eriksdal ligger i Göteborgs kommun, ungefär 100 meter från Nordre älv, som utgör gräns mot Kungälvs kommun. Till Eriksdal är det 2,25 km. Jag har två busshållplatser på ungefär 500 meters avstånd, men de ligger i Kungälvs kommun. Med den zonindelning som gjordes för många år sedan, och som fortfarande lever kvar, kostar det 2,5 gånger så mycket att åka från de närmaste hållplatserna till Göteborg, en sträcka på lite drygt två mil, därför går jag till Eriksdal och tar bussen därifrån.

Innan jag tvingades gå från hus och hem ägnade jag mig många månader åt en helt annan typ av fattigvandring. Den gick mellan två banker. Under åren jag var anställd på Ericsson reste jag ganska mycket. Resorna kunde ibland vara långa både i avstånd och tid. För att alltid kunna betala för hotell, taxi, mat och annat, så utrustades jag av företaget med ett kreditkort med en kreditgräns på 100 000. Detta kreditkort var registrerat på mig personligen (för att det skulle finnas press på mig att inte dröja med mina reseräkningar) och därför hade jag det kvar även efter att jag lämnat Ericsson. När pengarna på lönekontot var slut, och lönekrediten var fullt utnyttjad blev lösningen därför att ”låna av mig själv” genom att ta ut kontanter på kreditkortet. Kreditkortsräkningen skulle visserligen betalas, men bara en gång i månaden och dessutom med 30 dagars kredit, så på detta sätt lyckades jag fördröja den ekonomiska härdsmältan med en månad i taget, så länge inte hela krediten var utnyttjad. Uttag av kontanter, eller egentligen formellt köp av valuta, kostade visserligen 2 % i avgift, men när valet är att inte kunna betala räntorna på huset, mat och annat, så är valet inte så svårt. Någon timme eller två senare klev jag in på något annat av bankens kontor och satte in pengarna på mitt lönekonto och hade därmed lyckats skjuta upp tidpunkten för den stora konkursen ytterligare en månad. När lagen tvinga bankpersonalen att fråga var jag fått kontanterna ifrån, så sa jag bara att jag tagit ut kontanter tidigare under dagen för ett bilköp, men att det inte blev av, så nu ville jag sätta in dem igen. Eftersom jag kunde visa kvitto på att jag tagit ut samma belopp tidigare samma dag var det aldrig några problem.

Plötsligt bestämde banken sig för att inte tillåta uttag av kontanter på detta sätt. Paniken var stor när jag fick beskedet i luckan på bankkontoret. Nu var goda råd dyra. Jag visste att det gick att ta ut en begränsad mäng kontanter i samband med inköp i vissa butiker och bensinstationer, så nu vidtog en turné för att få ihop till månadens räkningar. Med en uttagsgräns som oftast låg på 500 kronor blev det en ganska omfattande turné. Innan nästa månadsslut hade jag lyckats lura ut att Forex fortfarande tillät kontantuttag, så följande månader klarade jag mig åter igen med en fattigvandring i stället för en fattigturné. Jag vet inte riktigt hur måna sådana fattigvandringar jag genomförde, men vid ett tillfälle lyckades jag få banken att lägga om mina lån, eftersom värdet på huset stigit kraftigt. I samband med det löstes krediten på kortet in, så då kunde jag börja om och göra samma resa en gång till.

De fattigvandringar jag beskrivit hittills har i någon mån varit frivilliga. Jag har valt att göra dem för att spara pengar eller för att få in pengar på mitt lönekonto så att jag kunde betala månadens räkningar. Tidigare i år tvingades jag däremot göra två fattigvandringar som jag inte tycker att jag skulle ha behövt göra. Två dagar i rad hade jag möten med Ekerö kommuns personliga ombud respektive budget- och skuldrådgivare. Eftersom jag vid tillfället inte ens hade pengar till bussbiljett tvingades jag gå till fots, 6,5 km enkel väg, för att kunna genomföra dessa möten. Jag förklarade i förväg att det var på det sättet, men det kunde ingen av dem ta någon hänsyn till. De kunde inte heller boka en gemensam tid, så att jag åtminstone sluppit en av promenaderna. Båda insisterade på att jag måste träffa dem personligen för att de skulle kunna hjälpa mig. Båda mötena blev resultatlösa. Jag får väl vara tacksam för att vädret åtminstone var vackert.