Medgångsvänner och motgångsvänner

I nöden prövas vännen.

I nöd och lust brukar det heta, om man står inför prästen. Då handlar det i och för sig om äktenskap, men vänskap har många likheter. Bland annat just att det ibland är lust, och ibland nöd.

Under det dryga decennium som jag dragits med ständiga infektioner har det varit nöd så det räcker och blir över. Nöd i överflöd. Nöd nog för att sätta vännerna på prov. Med tiden har två väsensskilda typer av vänner utkristalliserat sig. Medgångsvänner och motgångsvänner.

Medgångsvänner finns där så länge det är fröjd och gamman. De står främst i kön om man ställer till med baluns. De tackar och tar emot. Ibland kan de bjuda igen, men det är absolut ingen regel.

Medgångsvänner är som hägringar. Om solen går ner flyter de samman med bakgrunden och försvinner. Besöken upphör. Telefonsamtalen blir kortare och allt mer ansträngda. Ingen ringer tillbaka.

Motgångsvänner är av ett helt annat virke. De märks ofta inte lika mycket i lust. De är ofta lite tystare, lite mer diskreta, håller sig ofta lite i bakgrunden. Har inte sällan en del att kämpa med själva. Kanske är det därför de blir motgångsvänner.

Det är i nöden som motgångsvännerna träder fram. De lyssnar. De stöttar. Både praktiskt och ekonomiskt. De är inte alltid de man hade trott.

Det är motgångsvännerna som gör att man överlever när det är som värst. De omsätter ord som solidaritet, medmänsklighet, omtanke och empati i praktik.

En enda motgångsvän är värd mer än alla världens medgångsvänner tillsammans. Jag är lyckligt lottad, för jag har flera stycken. Det här inlägget är en hyllning till er!